Det fantastiska Simrislund

...och en mäktig ekskog som försvann

Idag återstår betade strandängar - men den omtalas som en mäktig ekskog mellan Simrishamn och Brantevik, stor nog för skånska partisaner, snapphanar, att kunna gömma sig i...

Jag återkommer till den historiska ekskogen. Vi tar det från början. Jag beger mig ut på upptäcktsfärd längs kusten söderut från Simrishamn...

...till det som idag är ett område och en stadsdel i södra Simrishamn, kallad Simrislund (man kan ju fundera på varför det heter just Simrislund?)...

Jag följer Gamla vägen, gatan närmast kusten...

Snart öppnar sig passager ner mot stranden...

Jag springer rakt på stenar som ser lite annorlunda ut...

...och så ska det väl också vara här...

...vid den lilla udden, Horsahallen, som lär innehålla diabas (svart granit), en mörk vulkanisk bergart...

En blick på den lilla udden från södra sidan

Innan jag fortsätter slår jag ett öga in mot Jungfrukullen på andra sidan Branteviksvägen - det ska finnas hällristningar från bronsålder här...

Men nu går färden vidare söderut (fast här är perspektivet norrut, jag har vänt mig om - i bakgrunden ser man den lilla udden...). Den här cykelvägen kan rekommenderas, på den kan man ta sig längs kusten ända till Skillinge om man vill...

Jag stannar till vid Yxornas häll, Skånes näst största hällristning med omkring 250 bilder...

Just yxmotiven är framträdande här...

...det ska finnas femtio avbildade yxor på hällen...

Här har vi mannen med den eggande yxan...

Skepp är ett annat vanligt motiv. Skeppen, framförda av många roddare, var viktiga på bronsåldern, och med dem kunde man ta sig till Bornholm och andra platser...

Just där jag står vid hällen syns ön Bornholm rätt hyfsat vid horisonten idag...

Yxornas häll, eller Simrislundsristningen, finns precis invid ett nedlagt stenbrott. I bakgrunden stigningen upp mot en del av det område där den historiska ekskogen kan ha stått...

Här ifrån går också en stig till ett annat hällristningsområde i närheten, Stenkilsristningen

Mot havssidan, på andra sidan vägen, finns en rastplats och här är det lagom med förmiddagskaffe...

...och en titt på havet i solskenet

Jag cyklar vidare söderut. Västerut, inåt land, betade ängar med spår efter gamla strandlinjer - där har vi det område där ekskogen en gång bredde ut sig. En ekskog där simrishamnsborna släppte ut sina ollongrisar på bete...

Nästa anhalt för mig är Simris strandängar...

...ett underbart litet naturreservat vid havet

Mossa dekorerad med nattens frost...

...men nu värmer solens strålar allt bättre...

Även här ser man förstenade böljeslagsmärken från kambriska urtidshavet...

Det är något speciellt vilsamt med en sådan här vy...

Utsikt norrut...

Det är dags för mig att vända och på återvägen försöker jag i min fantasi att föreställa mig den mäktiga ekskogen...

Här inne kan den ha stått en gång, med stora, gamla träd, med tystnad och mystik, med djur och myllrande liv, med skönhet och djup, fågelsång och vindens stilla sus...

Vad hände? Så här står det på Wikipedia om Simrishamns historia: "Den svenska tiden var inledningsvis inte lika positiv; stadens skyddande ekskog fick huggas ned på order av svenska armén som inte ville låta någon motståndsrörelse i stil med snapphanarna få skydd. Stadsborna sörjde över att de mist en försörjning då ollonsvinen bökade där." Jag har läst på andra håll, bland annat i Inge Löfströms bok om Österlen, att det rent krasst handlade om att man kunde få bra betalt för ekvirket genom att skövla skogen...

Bilderna från en utflykt längs Simrislundskusten måndag 4 december 2017


Bloggar om historia, natur,